Sorg

Ikväll drabbades jag av stor sorg. En sorg som bara sköljde över mig. Exet flyttade ju för några veckor sen, till ”someone” som han så fint uttryckte det. Ikväll bara kände jag att det måste va till en kvinna. Säkert är hon gravid eller nåt eftersom han flyttar in så snart. Eller så är det jag som inbillar mig. Hur kan jag egentligen känna en sådan smärta över något som jag inte ens vet om det är sant eller inte? Det är ju helt sinnessjukt egentligen… Men varför skulle han annars flytta från en kompis till en annan? När han så länge sagt att han vill köpa en lägenhet? Det enda jag kan göra är att fråga honom, men han lär inte svara. Han lär säga att jag inte har med det att göra. Om han flyttat ihop med en kvinna kan jag ju säkerligen veta att det aldrig blir vi. Och vart ska jag då bli av? Vart ska då mitt hopp bli av? För jag hoppas på oss. Fast jag kanske inte borde. Varför kan ingen förstå den kärlek jag känner? Varför kan ingen se att jag lider såna samvetskval? Gå vidare, glöm honom, han är en skitstövel, det är sånt jag får höra. Kan inte alla fatta att jag är skitstöveln och att jag kan vara glad att han inte gått till rätten och fått vårdnaden om vår son, att jag kan vara glad att han inte har polisanmält mig och att jag kan skatta mig lycklig över att han ens pratar med mig?!

Fy fan vad skönt att få skriva av sig allt som trängs på insidan. Mitt i allt detta saknar jag förstås min pappa som fan. Han var den enda som förstod vilket helvete jag gett mitt ex. Utan att för den sakens skull döma mig. Han var den enda som tyckte om mitt ex. Han var den enda som kunde göra mig lugn. Nu ska jag försöka sova trots tårarna som inte vill ta slut, trots värken i hjärtat som idag är värre än andra dagar. Och folk frågar mig varför jag inte söker jobb, folk kallar mig lat, hur ska jag kunna fokusera på ett arbete med all denna inre smärta, all denna emotionella instabiliteten? Eller med panikångest som smyger sig på i tid och otid. Eller med oviljan att ens gå ut på grund av hur jag ser ut. Hur skulle det gå till? Men ingen kan förstå för ingen vet för jag öppnar mig inte. För om jag visar mörkret inom mig för någon annan så kan de ändå inte förstå. Då är det bättre att ta på det falska leendet och skratta ikapp med alla andra. Men hur mycket jag än försöker så blir jag aldrig som dem, som er. För jag är alldeles för trasig…

Annonser

~ av Borderlinemum på juni 28, 2011.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: