Godnatt oron

Här ligger jag i mörkret med endast ljusskenet från min mobiltelefon. Här ligger jag med oron över att min son ska till min mamma imorgon. Kommer jag gå under av ångest och rädsla utan honom här? Med oron över min lillebror som har riktiga tankar på att avsluta sitt tjugoåriga liv. Med oron över min framtid, min ekonomi och mitt liv. Oron över ensamheten. Om jag aldrig kommer över sonens pappa hur ska jag då kunna leva ett normalt liv tillsammans med någon annan? Det kommer jag inte att kunna. Kommer jag kunna leva ett värdigt liv för mig själv? Nej det kommer jag inte kunna. Inte ekonomiskt, inte känslomässigt. Jag har inte varit nära en man fysiskt på fem månader. Det är längre än jag någonsin varit det förr. Men jag tänker sällan på det. Känner inget behov av det.

På onsdag ska jag gå ner till syon på KOMVUX och höra om jag kan få börja läsa där. Oroar mig för att de inte kommer godta min ansökan eftersom jag har en nästan färdig universitetsutbildning. Men ska jag behöva jobba som något jag inte vill jobba som? Även om det är en bred utbildning med chans att vidareutbilda sig och jobba upp sig inom så är det inte vad jag behöver just nu. Dessutom har jag ju missat 38 högskolepoäng av 210. Det är mer än en termin. Mestadels på avancerad nivå. Jag orkar inte det just nu. Men någon gång ska jag göra den färdig, det kan jag nästan lova. För någon gång kanske jag känner mig reda att arbeta som socionom. Bara inte just nu.

Nu ska jag se om jag kan somna trots klumpen i halsen, stenen i magen och min darrande kropp. Och jag hoppas verkligen att jag ska vakna utan att ha så ont i ryggen som jag haft de senaste dagarna. Har knappt kunnat röra mig när jag vaknat. Det är min övervikts fel. Det är jag bergssäker på. Jävla skit att jag inte kan ta tag i mig själv!!! Men hur lätt är det när jag ändå aldrig blir nöjd. När jag ändå alltid kommer vara jag. Min egen värsta fiende. Den som hatar mig mest är jag själv. Den som har höga krav på mig är jag själv. Den som är mest besviken över mina misslyckanden är jag själv. Fast säkert står alla jag känner och viskar om hur kass jag är. Hur misslyckad och ful och obetydlig jag är. För vem kan älska mig när jag hatar mig själv så innerligt?

Annonser

~ av Borderlinemum på juli 26, 2011.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: