Min pappa

Som vanligt tänker jag på och sörjer förlusten av min pappa. Samtidigt förebrår jag mig själv för att jag inte reagerar som alla andra. Ingen annan av mina syskon vill gå till graven för det får dem att må för dåligt, själv mår jag dåligt om jag inte går dit. Betyder det att jag är känslokall. För mig är det på något sett lättare att acceptera förlusten av en människa när det inte finns något sätt att få tillbaka personen på, men det betyder inte att jag inte saknar, inte mår dåligt och inte gråter. Jag gråter inte vid graven utan jag gråter om kvällarna när jag ska sova. För varje natt saknar jag att ringa till pappa och säga godnatt. Jag visar min saknad kanske mest genom att jag alltid pratar om pappa varje dag med alla jag pratar med. Om minnena och om saknaden. Men att visa vad jag känner är inte min starka sida. Min pappa var den viktigaste personen i mitt liv under hela mitt liv och att förlora honom är det hemskaste jag varit med om. Jag har aldrig saknat någon så mycket. Sedan har jag aldrig förlorat någon jag stått så nära tidigare. Min pappa fanns alltid här för mig och även om vi inte pratade känslor så förstod vi varandra. Vi förstod varandras svårigheter utan att behöva prata om dem. När jag hade ångest visste han precis vad det innebar för han led av det själv. När jag gick in i en depression förstod han för han hade varit där själv. Fast jag kunde skälla på honom när han drack visste han ändå att jag älskade honom. Han visste att han fick en kram av mig när jag bad om det. Han visste att jag alltid svarade när han ringde vare sig han var full eller nykter. Kanske är det dessa sakerna som gör att jag sörjer annorlunda. Att jag inte har något dåligt samvete för att jag vet att han visste hur mycket han betydde och jag vet att jag alltid ställde upp och jag vet att han visste att jag förstod honom på ett helt annat vis. Vi hade ett speciellt band jag och pappa och även om han är borta fysiskt så känns det ändå som att han finns vid min sida. Han kommer alltid leva kvar i mitt hjärta och spåren han satt där kommer aldrig försvinna.

Annonser

~ av Borderlinemum på augusti 10, 2011.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: