I guess I was never irreplaceable

Det känns jävligt tungt nu. Sonen kom precis hem efter sin dag med sin pappa. De hade varit i hans nya lägenhet. Förutom sonens pappa bodde där en tjej med sin son. Men de var inte hemma när sonen var där. Han hade sagt till sonen att han skulle säga till mig att jag inte behövde vara orolig för det var inte hans flickvän utan en kompis. Vem är han att skicka sådana meddelande med vår son. Sen undrar jag om han verkligen är så dum att han tror att jag skulle gå på det. Jag känner mig som att jag betyder ingenting. Han har ersatt både mig och sonen med en ny familj. Ny tjej, nytt barn. En man och en kvinna kan inte bo ihop som vänner. Inte han i alla fall, så väl känner jag honom. Men vad kan jag göra åt saken? Ingenting. Vill han ersätta mig och leva våra drömmar med någon annan så får han göra det. Vem är jag att säga emot? Men det betyder inte att det inte gör ont och att jag inte är ledsen för det. För det är jag. Som fan. Försöker att inte gråta framför min son, fast det känns som att tusen knivar vrids i mitt hjärta. Som att jag ska explodera av sorg inom mig. Jag hatar att förlora honom om och om igen. Men nu ska jag strunta i honom. Låta honom leva sitt liv med sin nya familj. För nu orkar jag inte mer.

Annonser

~ av Borderlinemum på augusti 13, 2011.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: