Who am I trying to fool?

Det här med att jag mår okej, vem försöker jag lura? Jag vet att det ändå inte håller i sig. Jag sörjer fortfarande min pappa vilket alla förstår, det har snart gått fem månader men inte gör det förlusten lättare att hantera. Bara de stunderna jag lyckas förtränga smärtan.

Mitt ex bor med en annan kvinna och hennes barn och har därav lyckats såra både mig och sonen. Kanske mest mig. Det är också något jag försöker förtränga så gott det går. Det går lättare att förtränga än min pappas död. Men båda två gör ont som fan när jag tillåter det att kännas. Genom åren av sorg och smärta har jag lyckats hitta off knappen till mina känslor, men jag vet att det inte är rätt sätt. Jag vet att det inte gör någon nytta. Men det är en ren överlevnadsgrej. Annars hade jag varit borta för längesen. Six feet under.

Utöver dessa två förlusterna, som är så olika och gör olika ont, så väntar jag fortfarande på besked från CSN om jag kan få mer pengar från dem eller inte. Har inte uppnått studieresultat på ett bra tag. Ska skicka ett personligt brev till dem men har jag blivit klar till det? Nej. Har inte ens skrivit brevet till min läkare än. Ja precis det brevet jag skrev om way back… Jag borde skämmas. Det är viktiga saker som måste tas om hand, vad vinner jag på att skjuta upp dem?

Ibland önskar jag att livet var enkelt. Att saker bara flöt på. Att problemen löste sig av sig själva. Jag står här, snart tjugofem år gammal, och har inte kommit någonstans i livet. Jag har aldrig jobbat, jag har läst sex av sju terminer på en universitetsutbildning, jag bor i min första lägenhet i ett kasst område. Jag har blivit allt det jag inte ville bli. Ensamstående, fattig och outbildad. Arbetslös. Boendes i en dålig hyreslägenhet i ghettot. Hur fan gick det till? Vart tog mina drömmar vägen? För visst hade jag drömmar… Men när jag slutligen insett att jag och exet aldrig kommer vara tillsammans igen så har allt hopp och alla drömmar försvunnit. Jag har inga framtidsplaner. Jag har redan ett barn och har slutat drömma om fler. Det värsta med allt är att jag liksom tycks ha accepterat att så här kommer mitt liv se ut. Jag är inte samma intelligenta, högpresterande och ambitiösa tjej som jag var innan. Jag har blivit glömsk och ganska trög. Jag som alltid var en av de bästa i klassen, som hade hela världen för mina fötter. Jag kunde bli vad jag ville sa lärarna. Men vad vill jag nu då?

Vill jag ens må bra? Eller har jag bara tappat hoppet om att någonsin må bra. Att någonsin ha ett normalt liv. Allt jag ville var att ha en riktig familj. Det var allt jag någonsin önskade. Och från att ha haft en son, en älskling, två föräldrar och tre syskon har jag gått till att ha min son och min mamma kvar. De andra är försvunna på ett eller annat vis.

Andra har säkert dömt mig så som jag dömt mig själv. Vad är detta egentligen för liv för min son? Att bo med en fattig, psykiskt instabil och ensam mamma. Hur ska jag kunna ge honom det liv han behöver? Han råder ingen brist på kärlek för det överöser jag honom med i alla fall. Han är den enda anledningen till att jag fortfarande andas. Han är min enda lycka i livet. Han är mitt liv.

Annonser

~ av Borderlinemum på augusti 21, 2011.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: