Önskar att jag kunde få mitt liv tillbaka

Under min uppväxt har jag alltid fått höra hur duktig jag är. Att jag kommer kunna bli vad jag vill. Att inget kan stoppa mig. Men det är inte mitt liv längre. Jag har inte blivit den som alla trodde att jag skulle bli. Jag har inte blivit den JAG trodde att jag skulle bli. Jag vet inte hur livet togs ifrån mig, men jag vet att det har tagits ifrån mig. För varje år som gått har jag tappat mer och mer gnista. För varje år av dåligt mående, negativa händelser och nedgång har jag tappat lusten mer och mer. Tro mig när jag säger att det inte var så här jag trodde mitt liv skulle se ut. För några år sedan hade jag påbörjat min socionomutbildning, jag hade en familj. En sambo, en son och jag mådde okej. Visst att min borderline satte käppar i hjulet gällande mitt förhållande, men jag hade drömmar. Jag hade någon att dela drömmarna med. Nu är jag en spillra av mitt forna jag, även om jag känt mig trasig förr är det ingenting jämfört med nu. Jag har inget jobb, inga pengar, ingen att dela livet med, ingen glädje och ingen lust att göra någonting. Jag har förlorat så mycket i livet och jag har förlorat så mycket av mig själv. Om någon hade sagt till mig för några år sedan att det var så här mitt liv skulle se ut när jag var 25 så hade jag skrattat, och med all säkerhet kallat personen för idiot. Men Jag har tappat allt. Min intelligens, min livslust, min gnista.

Har varit i kontakt med socialen och de kräver att jag kommer dit. De kräver att jag ska ut på praktik eller liknande. Hur ska jag kunna det? Med detta psyket jag blivit tilldelad. I livets lotteri har jag dragit en nitlott och den enda vinsten jag fått är min son. Jag känner mig så otillräcklig. Jag kommer aldrig bli den personen jag en gång var. Hon som jobbade på trots allt som pågick i privatlivet. Hon som alltid hade ett leende. Jag har gått från extrovert till introvert. Innan kunde jag dela med mig av mina bekymmer, innan kunde jag bli arg och ledsen och slåss och skrika. Nu håller jag allt inom mig. Jag vet inte riktigt när det förändrades, men jag vet att det har förändrats. Jag har gått från att inte ta någon skit till att hellre ta skit än att säga ifrån.

Jag känner att allt har gått så långt att jag är utom hjälp. Jag har ingen som kan ge mig avlastning. Ingen som finns här för mig. Som jag skrivit i inlägg tidigare har sonens pappa alltid ställt upp förut. Nu är han som en skugga av mitt förflutna. Det känns precis som att han inte existerar längre. Han finns inte. Eller han behandlar mig som att jag inte finns. Varför finns jag? Vad är min mening i livet? Jag vet att jag har min son men tror vi inte innerst inne att han hade haft det bättre utan mig? Min syster har ju sagt att jag inte är mogen eller bra nog att vara förälder. Kanske förstör jag min son om jag stannar kvar? Kanske vore det bäst för honom om jag försvann. Aldrig förr har längtan efter att försvinna varit så stark som nu. Jag vill fly från mig själv. Jag är trött på att överleva. Jag är trött på livet. Det sägs att efter regn kommer solsken men jag tror att solen slutat lysa för mig. De som tittar mig i ögonen måste vara blinda om de inte kan se att livet inte finns i mina ögon längre. De är lika tomma som jag. Det kommer aldrig bli något av mig och kanske är det lika bra att jag slutar slösa luften som andra kan behöva bättre. Kanske är det bäst om jag slutar vara i vägen för alla och bara säger adjö. Visst skulle det vara svårt att lämna, speciellt min älskade son, men om det är för hans bästa är det väl lika bra. För jag vill för allt i världen inte förstöra honom…

Annonser

~ av Borderlinemum på september 15, 2011.

Ett svar to “Önskar att jag kunde få mitt liv tillbaka”

  1. Känner igen det där.. jag har också alltid varit ”den duktiga” och ”starka”. Men till slut har det sagt pang.. och allt faller. Nu är det värre än nånsin. Jag är sämre än nånsin. Och jag hade inte heller direkt planerat att vara 25 år och må så här.. men jag försöker överleva en dag i taget, jag klamrar mig fast vid de få ljusa stunderna som finns och enda anledningen till att jag fortfarande lever är mina djur.
    Men vem vet, livet kanske har någon slags plan för oss trots allt. Att det kanske kommer ljusare stunder. Jag vet inte, försöker iaf intala mig det även om jag har svårt att tro på det själv…
    Men jag tror inte alls du förstör för din son genom att finnas kvar, tvärtom skulle du förstöra för honom om du försvann. Han är den viktigaste du har, glöm inte det!! Och tänk som så, att om han någon gång mår dåligt, ja då har du kunskapen om vad som händer och hur man kan reagera osv för du vet hur det är. Det försöker jag tänka.. jag vet inte ens om jag vill ha barn, är delvis rädd för om jag skulle klara av det osv. Men jag försöker se det som att jag om någon vet hur man ska få ett barn att känna trygghet osv eftersom jag vet vad jag själv skulle velat ha.. och om barnet skulle må dåligt, bli sjuk, få diagnos osv, vem är bättre lämpad då än en som själv gått igenom det? Nu till exempel, min pappa är missbrukare och schizofren, har svikit oss mer än nånsin och gjort en massa saker, men idag har vi en bra relation och han är den enda som helt förstår mig! Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: