Tyst

Jag vet att jag varit tyst idag. Kanske för att jag inte suttit hemma hela dagen. Vid ett tiden åkte jag och min kompis E och fikade. Tyckte att jag kunde unna mig en kopp kaffe trots brist på pengar. Vi pratade och det var skönt att lätta mitt hjärta, utan hämningar. Många gånger är jag rädd för att berätta om mitt innersta. Men E fick höra allt till och med mitt innersta mörker. Till och med mina dagligen existerande självmordstankar. Det händer inte ofta. Men hon förstår mig på ett sätt ingen annan gör. Kanske för att vi känt varandra så länge. Jag berättade inte om dessa tankarna för att få sympati, men det värmer i hjärtat när ens bästa vän säger att hon inte kan tänka sig hur livet skulle vara utan mig, att det skulle vara som att förlora en del av sig själv.

När vi fikat släppte hon av mig vid sonens skola och han och jag gick hem och lekte och spelade tv-spel. Vid femtiden hämtade mamma oss och vi åkte till pappas grav. Det var inte förrän nu ikväll som jag tänkte på att det idag är exakt sex månader sedan han dog. Ett halvt år. Det låter som lång tid men det är svårt att förstå att han varit borta så länge och det är inte det minsta lättare utan bara svårare. Jag har aldrig förr känt mig så ledsen, ångestfylld och nere vid hans grav som jag gjorde idag. Jag ville egentligen bara skrika och skälla och få honom att komma upp därifrån. Jag är absolut inte arg på honom för att han dog för jag vet att det inte var vad han ville. Men jag är arg på livet för att det tog min pappa ifrån mig!

Efter graven åkte vi hem till mig och sonen och jag lagade mat åt oss. Mamma var kvar hos oss och vi tittade på idol och käkade godis. Vid tolv körde hon hem och jag vet inte vad jag har gjort de nästan två timmarna fram till nu. Borde ha sovit för längesen för sonen kommer vakna tidigt imorgon eftersom han är van vid det. Godnatt!

Annonser

~ av Borderlinemum på september 23, 2011.

Ett svar to “Tyst”

  1. så bra att du har någon som du kan lätta ditt hjärta med ibland! 🙂 Alltid bra och så skönt att känna den där förståelsen….

    Beklagar verkligen över din fars död =( Måste vara riktigt jobbigt… Kan inte tänka tanken på att förlora någon av min Mamma eller Pappa…Eller jag brukar det ibland.. Och då kan jag brista ut i gråt av bara tanken.. Är så rädd att förlora någon.. iaf min mamma ….

    du verkar vara en stark person som tar hand om sin son väldigt bra och som är här ! Bara de tycker jag är väldigt starkt…Jag vet ju inte så mycket om ditt liv eftersom jag nyss börjat kollat på din blogg men du verkar ju inte ha det lätt..=/

    Ta hand om dig ! Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: