Paniken

Jag får panikattacker oftare och oftare. Tar atarax men oftast hjälper det inte, utan jag blir bara sjukt trött några timmar senare… Igår skulle jag åka buss in till stan och det började redan hemma innan jag skulle gå. Idag ska jag pressa mig och åka tåg och buss till syrran och redan nu, en timme tidigare, börjar skakningarna och yrseln och klumpen i halsen. Hjärtklappningen är inte att glömma heller. I hela mitt vuxna liv har jag önskat att jag aldrig skulle drabbas av paniken. Har sett vad den har gjort med mamma. Och jag vet att ändå sättet att övervinna den är att utsätta sig för situationen. Men det gör mig så trött sen. Ett jävla skit är det och jag lider med alla andra som också har de besvären. Det suger.

I övrigt mår jag sådär. Inte bättre. Inte sämre. Men ändå ganska dåligt. Ekonomin oroar mig. Allt oroar mig. Nedstämdheten och mörkret lurar och hotar att ta över när som helst. Jag är rädd för det. För jag reagerar starkare varje gång. Hemska tankarna blir mer och mer riktiga önskningar. Försöker vara stark, klarar det utåt ganska bra. Men invändigt har jag ett pågående krig som blir blodigare och värre för varje dag. Har inget hopp att komma ur det. Har levt med det i så många år så det tycks omöjligt att någon gång må bra. Att någon gång få veta hur det känns att må som de flesta andra. Jag är inte som dem. Blir aldrig det heller. Jag lever i mitt eget lilla helvete och här kommer jag väl få stanna. Ser ingen ljuspunkt. Ingen bättring. Det finns inte.

Annonser

~ av Borderlinemum på januari 14, 2012.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: