Missförstådd

I hela mitt liv har jag varit missförstådd. Känt mig ensam. Varit känslig. Får känslorna undantryckta av de som skulle vara mig närmst. Min mamma bland annat. Jag har alltid fått höra att jag överreagerar. Att tårarna jag gråtit har jag inte haft anledning att gråta. Att ilskan jag känt inte har varit berättigad. Men det man känner är aldrig fel. Det har jag lärt mig nu. Tjugofem år för sent. Men än idag speglar det mig. Jag vågar inte uttrycka vad jag känner. Vågar inte visa känslor. För även i vuxenlivet har jag fått höra att jag reagerar för starkt. Att jag inte borde gråta. Av sonens pappa bland annat. Han har varit invaliderande precis som min mamma. Mina känslor har liksom inte spelat någon roll. Jag har fått höra att det jag känner är fel. Visst vet jag att jag är mer emotionell och mer sårbar än så många andra. Men gör det mig mindre värd? Gör det så att mina känslor blir felaktiga. Ja i andras ögon blir dem det. Jag tror aldrig att någon kan förstå mig fullt ut. Mina vänner blir trötta på mitt tjat om samma saker hela tiden. På tårarna efter sonens pappa för att det gått så lång tid. Jag känner mig dömd till att vara missförstådd hela livet ut. Det är inte konstigt att andra inte förstår när jag inte riktigt förstår själv. Mina känslor är så pass onormala att de klassas som en personlighetsstörning. Bevisar inte det då att alla har haft rätt. Att mina känslor är fel. Eller har jag fel för mig kanske… Alla dessa tankar bara snurrar i mitt huvud just nu och håller sömnen borta. Kanske hjälper det mig att sova nu när jag skrivit om det. Hoppas det. Godnatt.

Annonser

~ av Borderlinemum på april 25, 2012.

Ett svar to “Missförstådd”

  1. Känner igen mig fast ändå inte… jag har också alltid känt mig annorlunda och alltid blivit missförstådd. Jag var dock tvärtom, visade sällan känslor, förträngde dem eller vände dem inåt mot mig själv. Självskadade mig för att få utlopp för all ångest… har blivit kallad känslokall, hård, egoistisk osv trots att jag alltid har ställt för alla andra i första hand även om det alltid varit på bekostnad av mitt eget mående… och sen, om en person som jag, dvs en som varit ”stark” och så, om jag helt plötsligt visar att jag mår dåligt.. ja, då finns det ingen där för mig. Då vet ingen hur de ska hantera det. Och vänder sig bort och blundar… eller sårar mig med kommentarer osv. Så jag förstår dig ändå. Och nej, dina känslor gör dig inte mindre värd! Ingen kan säga att det man känner är rätt eller fel!
    Jag får ofta höra nu för tiden att jag tänker alldeles för mycket. Funderar, analyserar, ältar. Att jag är alldeles för känslig. Hänger upp mig på saker o ting. Och pratar för mycket. Jag är medveten om detta, så det hjälper mig inte att hela tiden få kommentarer om det… varför kan inte folk komma med snälla ord, tips, råd eller liknande istället för negativa kommentarer…
    Ibland känns det så sjukt ändå. Det är ”vi som har diagnoser” och sånt men å andra sidan finns det många, i åtminstone min omgivning, som jag kan anse inte alls har samma sunda förnuft som jag.. för jag säger inte elaka kommentarer eller sparkar på den som redan ligger ner… så ibland kan jag inte låta bli att undra vem det är som är sjuk. Jag? Världen? Samhället? Andra personer? För allt kan ju inte vara mitt fel hela tiden…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: