Saknaden

Jag saknar sonens pappa. Jag skulle så gärna vilja ringa honom. Prata med honom. Men jag vet att han inte skulle svara. Han vill inte prata med mig. Han och jag är ett avslutat kapitel. Varför vill jag inte förstå det. Jag kan inte förstå det. Jag behöver honom. Så som jag behövt honom sedan jag lärde känna honom. I 8 år och 6 månader. De åren kan inte bara raderas. Minnena kan inte bara försvinna. Kärleken vill bara inte dö. Överallt ser jag lyckliga människor. Par. Föräldrar med sina barn. Men jag är alltid ensam. Jag kommer alltid vara ensam. Det finns inte plats för mig i hans liv. Det kommer inte finnas plats för mig i någon annans liv. Det kommer aldrig finnas plats för någon annan i mitt liv. Kanske väljer jag själv att fortsätta älska och sakna honom. Kanske är det mitt eget fel att jag är ensam. Eller kanske är det bara så att när jag gav honom mitt hjärta för alla dessa år sedan så gav jag det utan möjligheten att få det tillbaka. För jag trodde på oss. Jag trodde på vår kärlek. Att den skulle övervinna allt. Men jag slarvade bort det. Jag förstörde allt. Nu får jag leva med skulden för resten av mitt liv. Lika gott åt mig. Jag förtjänar att må så här. Jag svek min familj och nu är den borta. En flyktig dröm som aldrig kan återupplevas. En skugga som alltid kommer följa mig men som aldrig mer blir synlig.

Annonser

~ av Borderlinemum på maj 18, 2012.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: