Ledsen

Jag känner mig så otroligt ledsen och ensam ikväll. Försöker döva smärtan med att läsa men det går inte helt bra. Borde sova men jag kan inte. Det gör för ont. Hur blev mitt liv så här? Hur gick det så fel? Hur blev jag så ensam? Är det mitt eget fel alltihop? Eller är det omständigheternas fel. Är det borderlines fel? Är det uppväxtens fel? Det är lätt att skylla på så mycket annat utan att se sin egen del, men jag ser min egen del. Och min egen del är för stor för att kunna glömmas. För att jag ska kunna förlåta mig själv. För att jag ska kunna gå vidare. För hur kan jag gå vidare med vetskapen om att jag har förstört mitt eget liv?

Jag bär på en djup sorg. Sorgen är så inbäddad i den jag är att jag skulle vara ingen utan den. Jag vet inte hur det känns att må bra. Jag tvekar på att jag någonsin kommer veta hur det känns att må bra. Jag är bra på att förtränga hemska saker. Men jag vet att de alltid kommer fram. Och när allt kommer fram vad blir det av mig då? Jag är ingen. Inte speciell för någon. Utbytbar. Förutom för min son. För han älskar mig. Och jag gör allt för att vara en bra mamma. En bättre mamma än den mamman jag en gång hade. Än den mamman som är död för mig. Aldrig har jag fått känna mig trygg. Förutom de gångerna jag haft sonens pappa vid min sida. Han är tryggheten personifierad för mig. Utan honom ingen trygghet. Jag upplevde min första trygghet som sjuttonåring när han och jag träffades. Det är inte konstigt att jag inte kan släppa honom. Hos honom behövde jag inte vara rädd. Jag visste att han skyddade mig från allt ont. Vem skyddar mig nu? Ingen. Är de då så konstigt att jag håller kvar. Att jag krampaktigt håller fast vid honom efter alla dessa år. Jag vet att han inte heller ville att det skulle bli så här. Inte från början i alla fall. Därför gör det så ont att jag själv har förstört alltihop. Att jag själv har skrämt bort min enda trygghet. Förstört min enda trygghet. Förlorat den enda som någonsin kan hjälpa mig att bli hel igen. Jag vet att man ska kunna vara hel för sig själv. Men min trasighet är för stor. Och en bit av mitt pussel kommer alltid fattas utan honom. Han var den som kunde foga samman mig till en helhet. Han var den som klistrade ihop delarna. Jag önskar att jag kunde få en chans att berätta allt detta för honom. Men han har tröttnat på att lyssna. Han har hört för många lögner från mig. Blivit manipulerad alltför många gånger. Jag förtjänar inte ens att han lyssnar. Men ändå vill jag bara skrika ut till honom att jag älskar honom och saknar honom och att mitt liv alltid kommer vara meningslöst utan honom!!! Jag vill inte leva med vetskapen att han är borta för alltid. Jag vill inte leva utan honom.

Annonser

~ av Borderlinemum på maj 20, 2012.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: