Dissociation

Känner att jag är på gränsen till dissociation. Jag har lärt mig att känna igen känslan och symptomen på det. Måste tränga undan det när jag är med sonen. Hjärnan känns luddig och allt känns ”långt borta”. Men snart är dagen slut och jag kan lägga mig. Slippa tänka på sorgen och saknaden. Saknar fortfarande sonens pappa. Att se honom igår på skolavslutningen i typ två timmar gjorde ont. Att han inte tittar på mig. Knappt pratar med mig. Att han kan behandla mig som en pestsmittad. Var nära att bryta ihop mot slutet på avslutningen. Ångesten var skyhög och jag hade tårarna i halsen. Sen dess har jag haft jätteont i magen. Jag önskar att jag kunde få en kram av honom. Få känna tryggheten i hans armar. Med hans lukt i mina näsborrar. Hans värme mot min kropp. Men jag vet att det inte är lönt för mig att ta initiativ till en kram. Han kommer inte krama mig. Han kommer skälla och putta bort mig. Och det hade smärtat ännu mer. Det gör ont att han inte behöver mig. För jag kommer alltid att behöva honom.

Annonser

~ av Borderlinemum på juni 16, 2012.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: