Det hjälper inte

Många gånger läser jag citat. Saker som kanske är menat att få en må bättre. Men det får mig inte att må bättre att läsa att någon som verkligen älskar en aldrig lämnar en. Hur ska det kunna trösta. Det betyder ju bara att jag älskar någon som kanske egentligen aldrig älskat mig. Om ni bara visste vilken ångest det framkallar att så gärna vilja nå fram till någon som man en gång delade livet med, men att personen i fråga är onåbar. Ingen som inte känt denna sortens kärlek kan någonsin förstå. Hur det är att älska en annan person mer än sig själv. Att livet utan den enda personen inte känns värt något. Jag vet att man inte kan leva för någon annan men är det för mycket att önska att ha någon att dela svåra stunder med. Någon att dela glada stunder med. Någon att krama. Någon att trösta. Någon som ger tröst. Vet ni ens hur det känns att komma en person så nära att den person blir som en bit i ens livspussel, och sen när den personen lämnar som finns där sedan för alltid ett hål.

Annonser

~ av Borderlinemum på juli 24, 2012.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: