Ensam

Sonen har åkt till min mamma för att sova över där. Jag ska vara hos terapeuten klockan ett imorgon. Om jag överlever kvällen och natten. Har en sjukt stark ångest och rakbladen talar till mig. Jag vill skrika och slå. Jag vill slippa denna tomheten. Tårarna. Det som gör ont. Jag dricker för att dämpa min ångest. Jag förstår inte varför min läkare inte kan skriva ut något lugnande till mig som jag kan ta vid behov. Jag har ju varken tagit droger eller druckit särskilt mycket i mitt liv. Men hon förstår inte djupet i min ångest. Hon förstår inte min dagliga kamp. För jag har inte berättat fullt ut. Jag har inte visat henne avgrunden. Den som jag står och lutar mig över varje dag. Jag är trött på att stå stilla. Trött på livet. Trött på mig själv. Jag vill ha min pappa. Jag vill ha sonens pappa. Jag vill känna mig trygg. Jag vill ha någon att gråta hos. Någon att krama. Någon jag kan ringa som verkligen lyssnar. Men det är lönlöst. Världen är full av egoistiska människor. Jag vill ha någon som kan förstå mig. Men ingen kan förstå… Hur det känns att vara evigt tom och ledsen. Att närapå explodera av ångesten. Att inte kunna andas av saknaden efter någon som inte bryr sig ett skit längre. Om han ens gjort det. 17 månader har gått. Det finns ingen förändring i mina känslor. Han är allt jag behöver men han behöver inte mig.

Annonser

~ av Borderlinemum på juli 24, 2012.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: