Jag hatar det!

Varför? Varför kan jag inte stänga av mitt hjärta? Jag trodde jag var över sonens pappa 100%. Men jag trodde fel. Det kom tillbaka. På sonens gradering. Det gör än en gång ont. Och trots att jag lärt mig om radikal acceptans och känsloreglering så är allt som bortblåst nu när det behövs. Jag vill skära mig. Skära mig som aldrig förr. Har än så länge klarat att stå emot. Men impulserna blir starkare och starkare. Sorgen börjar ta över. Jag kan inte hantera den. Jag har försökt. Jag har trott jag har klarat mig. Jag har trott att jag gått vidare. Jag har misslyckats. Och jag har bara mig själv att skylla. Jag har mått bra ett tag. Visste att det var för bra för att vara sant. Mörkret ropar till mig igen. Vill ha ner mig. Svälja mig. Jag kämpar för att inte släppa efter. Kämpar för att hålla känslorna och impulserna i styr. Men jag närmar mig sakta men säkert bristningsgränsen.

Annonser

~ av Borderlinemum på december 18, 2012.

Ett svar to “Jag hatar det!”

  1. Tack så mycket. Skickar en kram till dig också, du verkar också behöva en!! Vet hur tufft det är, jag har insett att jag kan ha känslor kvar för P som jag var tillsammans med senast men jag vill helst inte erkänna det ens för mig själv liksom. (Han är ju tillsammans med en ny o de ska ha barn). Sen kan jag även sakna exet (som jag har hundarna med), inte som partner typ, utan mest att jag varit van o vill att han ska finnas där för mig… men han har ny tjej nu o ”vill lämna det gamla bakom sig” o sådant.

    Det är svårt med känslorna, och tyvärr riktar vi ju det mot oss själva, känner att vi har misslyckats, är misslyckade, får skylla oss själva, att vi värda att må såhär osv. VILKET JU ÄR FEL! Fel fel fel. Jag vet att du också vet det här, och att det tyvärr är stor skillnad på att veta o agera/känna så jag har inga råd att ge tyvärr. Jag vet hur det är att vara nära bristningsgränsen, jag är där själv. Jag tar en dag i taget, en stund i taget, och försöker suga i mig varje stund som kan vara positiv så att jag ska orka hänga kvar tills det kanske blir ljusare.

    Men om du mått bra ett tag så behöver det inte innebära att du faller totalt igen, alla har ju deppiga dagar/stunder, det behöver förhoppningsvis inte vara så djupt nu och eftersom du mått bra så kan det vara lättare att ta sig upp igen. Se det inte som ett misslyckande om du får en dipp ner, ta det lugnt o lyssna på kroppen, tillåt dig att må dåligt, att det är okej att vara deppig o ha skadeimpulser (men inte göra nåt åt dem) osv en kort period men sen är det dags att ta sig upp igen så man inte fastnar i hålet för länge liksom. (De två åren jag mått bra i mitt liv tänkte jag så, att det är faktiskt okej att ha ”dåliga dagar”, alla har det o det behöver inte innebära att man faller totalt eller är annorlunda, jag accepterade det, stängde ute världen en eller ett par dagar innan jag bestämde mig för att se till så jag mådde bra igen. Nu är jag tyvärr allt för djupt nere i skiten men säger det eftersom du skriver att du mått bra ett tag..)
    *Försöker peppa lite, förlåt om jag uttrycker mig klumpigt eller nåt sånt, allt är i välmening*
    Styrkekramar!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: